Att känna efter

På samma sätt som jag försöker fokusera på det jag gör bra när det gäller träningen, så fokuserar jag även på vad jag behöver utveckla för att bli bättre. Det är ju därför jag tränar, för att utvecklas och nå mina mål, därför att jag VILL bli bättre och för att jag tycker att det är otroligt roligt! 

När jag har analyserat både mina styrkor och svagheter så har jag kommit fram till saker som att jag är bra på att mosa på, men att den där riktiga snabbheten saknas, att jag behöver träna på finorienteringen, men att grovorienteringen oftast funkar helt okej.  Det jag nu nämnt är lättanalyserade saker som man kan lägga märke till utan speciellt mycket tankekraft. Det finns även faktorer som påverkar prestationen, men som är svårare att upptäcka, eftersom det handlar om ens eget tankesätt. 

Längdskidherrarnas sprintfinal vid vinter-OS i Sotji blev en något spektakulär final, som ni säkert redan vet. Emil Jönsson "väggade" redan efter ett par hundra meter, och alla hade förväntat sig att han skulle ta en sistaplats och komma 6a i finalen. Det som sedan händer är att Marcus Hellner, Anders Glöersen och Sergej Ustigov faller i den så kallade "helveteskurvan". Emil Jönsson kommer dit efter fallet och helt plötligt öppnas en chans till pallplats för Emil. Där och då hittar han på något sätt nya krafter som egentligen inte fanns, och så tar han sig i mål som bronsmedaljör!

Tror ni att han någon gång kände efter under den här finalen, tror ni att han funderade på att strunta i att kämpa för bronset för att kroppen kanske inte orkade? Jag tror inte ens att de tankarna fanns hos honom, det var inte ens ett alternativ att strunta i att ta chansen. Att känna efter fanns inte i Emils huvud. 

Det där med att känna efter tror jag är en av mina svagheter. Har jag bestämt mig för att köra ett intervallpass med 20 intervaller, så börjar jag ofta fundera på om jag kanske bara orkar 15. Jag genomför alltid de 20 intervallerna som planerat, men bara faktan att jag börjat känna efter gör troligtvis att prestationen blir någon procent sämre. Om jag hela tiden istället är fokuserad på rätt saker, och inte låter tankarna flyga iväg, utan fokuserar på varför jag genomför mina intervallpass så skulle envisheten och kämparglöden lysa igenom. Då skulle jag troligtvis också ta i ännu mer och få ut de där sista procenten av passet. 

Jag är rätt säker på att jag är alldeles för bra på att analysera och fundera, inte bara på att känna efter, men i det här fallet är det just "känna efter" som hindrar mig. Om jag istället skulle lägga energin och mitt fokus på att passet genomförs därför att, så skulle inte tankarna påverka kroppen. För så tror (vet) jag att det är, tänker jag att jag kanske är trött, så blir jag trött. Tänker jag att jag har otroligt mycket krafter kvar, så föds lite extra energi. 

Nu säger jag inte att varje pass är så, allt som oftast är jag fokuserad och genomför min träning på ett fokuserat och positivt sätt. Men under vissa pass halkar tankarna iväg, allra helst under de ensamma intervallpassen. De pass som egentligen kanske är viktigast att klara av. Därför har jag nu kommit på en strategi för detta, att när tankarna far iväg så är Emil Jönssons OS-final vad som dyker upp i huvudet. 

För om man inte vågar ta ut de där sista krafterna så kommer man heller inte att nå sina mål. Det kanske låter klyschigt, men man måste våga för att vinna. 



Lite omotiverad bild, men det var tävling och jag vann. Hade pappa även gett sig 100 minuter senare så hade jag troligtvis suttits kvar, för här hade jag bara tankar på att vinna! 


Kommentarer

You go girl!

Svar: <333
Johanna Henriksson


Kom ihåg






Trackback