Han som får mitt hjärta att slå lite extra <3

 
 
 
 
 
 
 
 


När tiden går fort

Ni vet när man längtar sååå efter något, att det känns som att tiden aldrig kommer att komma till den händelse som man väntar så mycket på. När en sådan händelse sedan passerat och man efter ett tag inser hur länge sedan det var, så ångrar jag ofta att jag inte tog vara på tillfället mer. Även om jag vet att jag njutit till fullo, så önskar jag ofta att jag njutit ännu mer, och verkligen levt i nuet. 
 
Tiden hittils i Hallsberg är en sådan händelse, som jag också nämnde lite om i förra inlägget. Jag ångrar lite idag, att jag inte tog vara mer, och njöt mer av nuet under de två första åren. Jag är så förvånad över att vi idag är treor, att två år har gått sedan vi stod i kulverten och skulle gå till skolan för första gången. De här åren har varit det bästa jag har gjort i hela mitt liv, och jag har fått så mycket utav det, som jag aldrig hade fått på en annan plats. Jag vill heller aldrig att det ska ta slut och jag fattar inte att vi hunnit bli äldst? 
 
Jag kommer antagligen aldrig någonsin igen att bo tillsammans med så många fina vänner, och bara ha någon meter till närmaste person om man behöver en pratstund. Aldrig mer kommer det att spontant sitta så många personer på mitt rum, eller på någon annans rum och bara prata och njuta av vardagliga saker tillsammans. 
 
Jag är så glad över att jag fick chansen att börja i Hallsberg, och det här sista året ska jag se till att bara njuta, vara så mycket jag kan i nuet och verkligen leva ända ut i fingerspetsarna. Jag, vi, alla vi fina holgrisar, är verkligen fantastiska tillsammans och sista året på holgy ska bli fantastiskt! 
 
 
 
 
 

 
 


Fredagsmys




Igår laddade vi inför dagens högskoleprov på hög nivå med pizza och idol. Jag och Elin spenderade kvällen tillsammans framför TVn och i köket, precis så som vi gjorde under hela vårat första år i Hallsberg. Jag fick lite nostalgikänsla typ och insåg hur fort tiden gått sedan vi bodde vid samlingsrummet på ettan. Så sjukt att det gått två år redan. I onsdags efter långsträcks-KM var min första tanke "jag tar det nästa år istället" innan jag insåg att det inte kommer att bli något nästa år. Det känns skumt, och jag är inte alls redo för studenten. Jag kanske blir under de här 7 månaderna vi har kvar på holgy, låt bara tiden gå sakta! 

Aja, nu sitter jag i alla fall på tåget hem efter en tuff dag med högskoleprovet. Det ryktades om att maten kommer stå på bordet när jag kommer hem och så väntar så mycket bättre. Mysigt värre.