Veckan i tidsuppfattningar

Just nu känns det som att det nyss var måndag, och samtidigt känns det som en evighet sedan. För mig är tid ett svårt begrepp, eftersom jag så gärna skulle vilja ha kontroll över tiden. Istället väcker tid hos mig lite för mycket funderingar och känslor, och därför även känslan av att det är omöjligt att sätta fingret på hur fort eller sakta något har hänt. Just en sådan vecka har just passerat för mig. 

Det känns som att veckan har gått så otroligt fort, och jag har knappt hunnit reagera på vad som har hänt. Samtidigt känns det som att det har gått så sakta, och att jag bara haft lust att spola fram tiden. 

Jag är rätt säker på att det beror på olika händelser, i tisdags stukade jag foten rejält. Den är fortfarande lite svullen och blå, och det tar nog några veckor innan den är löpbar igen.. På grund av att jag då fick köra alternativt, och typ endast vattenlöpning så gick tiden lite långsammare, då man inte ser fram emot de passen på samma sätt som ett mysigt långpass med karta. Nu fick jag supersällskap av Sofia, så vi hade det rätt roligt ändå. 

Så har Filip även varit i Österrike och tävlat, och även om jag inte skulle vilja att han stannade hemma för att jag vill vara med honom, så längtar jag såklart efter att han ska komma hem också. Det gör att tiden går slow när man lägger tankarna på det. 

Men så är vårat schema så otroligt luftigt just nu, att vi hinner vara hemma och kolla på serier eller gå och fika typ när som helst. Under de timmarna går tiden av någon anledning i raketfart. Samma sak med kvällarna, från middagen till läggdags så är det som att tiden försvinner för mig. 

Vart jag ville komma vet jag inte, utan bara skriva av mig om att mina tidsuppfattningar gör mig förvirrad. Samtidigt som jag vet att det alltid varit, och är såhär. Jag vet inte varför jag börjat fundera över detta just nu, kanske för att jag hade för mycket tid, som just då gick lite för sakta? 



Kommentarer

Kom ihåg






Trackback