Det är så lätt att hamna i det läge där man bara delar med sig av det som är bra, och även förskönar det hela med att det är mer än fantastiskt. Man kanske lyfter fram de sidor som man är stolt över, det driv man har, hur lycklig man är över olika saker eller över kunskaperna man besitter. Samtidigt skriver många även om det mindre bra, om uppbrott, motgångar eller sjukdomar. Balansgången mellan detta tycker jag är så otroligt svår att fånga, både i tanken och i handling. 

På sociala medier blir detta så otroligt tydligt då det finns de som vill visa sig bäst, och även de som vill att andra ska tycka synd om dem. Men de flesta som delar med sig av sina liv tror jag gör det utan att ha tankarna på hur andra ska uppfatta och tolka dem som personer. Sådan är jag. 

Jag delar med mig av det jag känner för, och avsikten är nästan aldrig att få någon åsikt så som komplimanger eller peppande kommentarer från de som möjligtvis skulle ha en åsikt. För min del handlar det mycket om att berätta, för de som jag inte har i närheten, hur jag har det. Förutom det så handlar bloggen om att jag ska kunna dokumentera för min egen skull, och kunna gå tillbaka och minnas. Jag har dock funderat över hur jag hade reagerat om bloggen hade haft 0 läsare, och Instagram 0 följare. För på något sätt tror jag ändå att vi har något slags inbyggt bekräftelsebehov även om det inte är bekräftelsen som är avsikten. 

Och det är då vid den här bekräftelsen som balansgången mellan att uttrycka sig som "bra eller dålig" kommer in. För min del så är det i alla fall så som jag tänker. Jag berättar om mina dagar, och allt som oftast så är det de bra, och de bästa händelserna som jag delar med mig av. Varför då? Jo, för att jag anser att det är roligare att minnas det som varit bra, istället för att älta det som varit jobbigt. 

Jag har dock inte, förrän nu, insett att det kan tolkas på många sätt. Jag vill att det ska tolkas på ett bra sätt, på så sätt att de som läser är intresserade av min vardag, och att de närmaste kanske blir lugna när de ser att jag gör saker som jag mår bra av. Jag vill absolut inte att det jag skriver om eller lägger upp ska tolkas som skryt, skryt om hur bra mitt liv är. För jag har också motgångar, och livet är inte alltid bra. Vissa dagar är bättre än andra, träningar går ibland dåligt, självförtroendet sjunker och delar av kroppen värker då och då och hindrar mig från att träna. Skolan går inte alltid tipptopp och jag är inte alltid glad. Förra vintern var helt ärligt hemsk, på grund av att jag mentalt föll ihop och fick börja resan att resa mig upp igen. Skulle jag då skriva för mycket om det som är sämre i mitt liv, så skulle kanske många tro att jag söker efter medlidande och vill att andra ska tycka synd om mig. Samtidigt så finns det de som har det så mycket sämre som kanske skulle önska att de hade mina problem och då skulle det jag mår dåligt över kanske ses som mesiga fjuttar i rymden. 

Vad jag försöker komma till är att jag själv mer och mer börjat tänka på vad andra vill se och läsa, istället för att skriva om vad jag vill dela med mig av. Det anser jag är fel. För så länge jag inte kränker eller är elak mot någon annan så vill jag kunna skriva det som faller mig in. Jag vill kunna skriva om världens bästa händelse, eller världens sämsta dag utan att fundera över om andra kommer att döma mig på något sätt. För allt går att vända och vrida på ur hur många perspektiv som helst, och jag vill kunna ha det i mitt perspektiv utan att fundera på andras. 

Det är något som jag i fortsättningen kommer tänka på, och kanske bli ärligare på många plan. Dock kommer jag inte komma ifrån det helt, för på något sätt så påverkad jag omedvetet, vilket jag tror att de flesta faktiskt gör.